Det här är en sammanfattning av en undersökning jag gjorde till kursen Language in use/Språket i bruk, som är obligatorisk för alla som läser språk på avancerad nivå på Stockholms universitet. Den är gjord på engelska, men här (mestadels) översatt. Uppgiften är inte en regelrätt uppsats, utan en utvärdering av en metod på en ny typ av material.
Den undersöker vuxnas attityder gällande ungdomars sms-språk, och använder ett material från Familjeliv.se.
Introduktion
Att vuxna ser ner på ungdomar och ungdomars språk är intet nytt. Idag kopplas det ofta ihop med att ungdomar använder teknik som i sin tur påverkar språket: kostar det att skicka långa sms skriver folk kort, är det gratis skriver folk mer, går det att skicka bilder görs det, och så vidare.
Artikel
Crispin Thurlow studerar i en artikel ”Disciplining youth: language ideologies and new technologies” (i antologin The discourse reader 2014) ett hundratal tidningsartiklar där ungdomsspråk i kombination med teknik diskuteras. Undersökningen tillhör den språkvetenskapliga inriktningen kritisk diskursanalys. Syftet är att identifiera vilka strategier skribenterna (och i förlängningen vuxenvärlden) använder för att diskutera, fördöma, bestraffa ungdomsspråk.
Judith Irvine och Susan Gal har tidigare identifierat tre processer som ofta närvarar i diskussioner om språkideologi:
- Erasure. Kunskaper som kan förklara språkbeteenden skildras inte, för att kunna göra grova generaliseringar möjliga.
- Iconisation. Ett fåtal språkliga uttryckssätt representerar helheten i språket, och en koppling till att dessa språkdrag skulle vara oundvikliga för användarna görs.
- Fractal recursivity. En essentialistisk bild, där kropp och språk hänger ihop, och där språkbruket anses kunna visa på andra beteenden.
Thurlow identifierar i var och en av dessa tre processer ett antal strategier. Jag går inte in på dem här, utan visar vilka av dem som gick att hitta i mitt material i resultatavsnittet.
Kompletterande litteratur
För att komplettera bilden av ungdomsspråk och teknik inom språkforskningen använder jag mig av några andra texter.
Ofta handlar forskningen om att motbevisa påståenden om att sms-språk skulle vara dåligt eller obegripligt. “Linguistic ruin? LOL! Instant messaging and teen language” av Sali A. Tagliamonte & Derek Denis (2008) är ett sånt exempel, där de i en stor engelskspråkig chattkorpus finner att 3 procent av materialet är förkortningar, känslospråk och andra ”typiska” drag. Theres Bellanders avhandling från 2010 studerar hur ungdomar använder olika kommunikationssätt, och tillhör därför denna tradition.
Susan C. Herring efterlyser i ”Questioning the generational divide: Technological exoticism and adult constructions of online youth identity” (2008) ett paradigmskifte, där akademin ska sluta studera ungdomsspråk utifrån, för att de då bara bidrar till att vuxna sätter sig över ungdomar och utvärderar deras språk. Istället borde forskare fokusera på hur människor överlag kommunicerar och vilka behov olika medier fyller. Hon visar också på att ungdomar själva är oerhört medvetna om att vuxna diskuterar dem, och vissa fjärmar sig från de vuxnas åsikter medan andra anpassar sig efter dem. Intressant här är också att ungdomar sällan kan agera på egen hand, utan är beroende av vuxna som programmerar, säljer och köper tekniken för att de ska få tillgång till den.
E. Gabriella Coleman sammanfattar i ”Ethnographic approaches to digital media” (2010) det etnologiska forskningsfältet gällande digitala medier. Hon identifierar tre, inte nödvändigtvis åtskilda, kategorier: the cultural politics, the vernacular culture and the prosaics. Den intressanta frågan är ju hur Thurlows och min forskning passar in i det. Jag skulle säga att den faller inom cultural politics, som handlar om mediernas roll.
Material och metod
Materialet är 113 grafiska meningar från forumet Familjeliv. De innehåller alla ordet ”sms-språk”, som här fungerar som nyckelord. Andra diskussioner inom samma ämne som inte innehåller det ordet är alltså inte analyserade här. Inte heller är bredare kontext analyserad, vilket ledde till att jag fick radera en del ur materialet då det till exempel inte gick att avgöra om det var sarkastiskt eller inte. Materialet är utvalt då det dels var tillgängligt, men dels för att användarna inte skriver i sin professionella utan privata roll, och ofta är vuxna.
Analysen har mycket av Herrings budskap med sig, om att det inte finns en klar åtskillnad baserat på ålder, utan att samma åsikt kan yttras av olika personer men på grund av maktförhållanden väger olika tungt.
Metoden är att analysera materialet utifrån de strategier Thurlow identifierade. En viss skillnad i resultat kan tänkas, då materialet skiljer sig åt, från professionellt till informellt.
Resultat
Här nedan kommer jag bara att sammanfatta resultatet och visa på några exempel.
Erasure
Citattecken och fraser som ”så kallat” används runt sms-språk för att visa på att det inte är något vedertaget:
”sms-språk” eller vad det nu kallas
Nedvärderande ord används:
det ger mig huvudvärk
blir vansinnig
oläsligt
fjortisaktigt
Det framställs som ett eget språk, alltså som icke-svenska, något som inte nödvändigtvis är nedvärderande gentemot språkbrukaren, men som åtskiljer sms-språk från ”det vanliga” språket:
jag ser det som att vara flerspråkig
Iconisation
Sms-språk klumpas ihop med sådana skrivfel som brukar dyka upp när folk diskuterar språk och vad de inte gillar: felstavning, grammatiska ”fel”, användande av <a> istället för <å> och <ä> och <o> istället för <ö>, inte använda interpunktionstecken, för många eller för få styckeindelningar och särskrivningar. Det får effekten att det ”korrekta” språket framställs på ett sätt, och att sms-språk tillhör det inkorrekta. Den här typen av att lista ”fel” är inte något som Thurlow hittar, men jag tolkar det som iconisation då jag analyserar det som att sms-språk kontrasteras mot ”riktigt” språk, som Thurlow placerar i den här kategorin.
Thurlow hittar mängder med ”mock texting”, alltså att låtsas använda sms-språk. Ofta är det helt oläsligt och inte i närheten av vad som faktiskt används i sms.
Typ ’men d e ju inge svårt att fatta att d e d ena lr andra som gäller’ (påhittad mening på sms-språk)
Fractal recursivity
Sms-språksanvändare kallas ideligen för ”lata”, ”omogna” och ”slarviga”. Ibland finns det explicit referens till en ung ålder:
Ungdomarna[s] sms-språk skulle få vem som helst att se ut som ett frågetecken ;)
Här är ett exempel på vad Herring diskuterar, att ungdomar själva kan fördöma sms-språk:
Jag kan ärligt säga att jag inte heller förstår sms-språk emellanåt och jag är ”bara” 19 år, haha.
Språket tycks också vara för evigt förändrat (av sms-språk):
Betyder det att mitt språkbruk är sämre eftersom jag inte behärskar dagens sms-språk fullt ut?
Och tydligen är de kognitiva förmågorna skadade:
Hjärnan tar in mer än du minns, och alla välskrivna texter stöttar din språkförmåga, medan för mycket sms-språk och ”internetiska” nog tenderar att skada.
Det finns några utsagor om att personer kan växla mellan de olika ”språken”, och att de därför skulle vara smarta.
Det finns flera tillfällen då dyslexi nämns, och konsensus verkar vara att dyslexi tolereras, men att det hela tiden ändå ifrågasätts om andra verkligen har dyslexi, vilket verkligen är att sätta sig över någon:
Det mest tragiska är också att ALLA skyller på dyslexi… det är rätt lätt att skilja på ett inlägg från en dyslektiker och från en person som inte har något intresse i att uttrycka sig korrekt utan kör sms-språk och ljudar fram stavningen.
Slutsats
Den enklaste slutsatsen är att vuxna personer diskuterar ungdomsspråk, ofta i negativa ordalag, och att detta kopplas ihop med teknikanvändning. Detta säger oss något om maktförhållandena mellan grupperna.
Mitt material innehåller betydligt mindre mock texting än Thurlows, vilket gissningsvis har att göra med att journalisterna tycker att det är roligt och klurigt att ägna sig åt sådant.
Metoden fungerar tämligen bra på ett icke-engelskt material, då den rör strategier och makt snarare än specifika grammatiska konstruktioner.
Att igen och igen studera sms-språk, ungdomar och grupper ”utanför” leder dock till en viss blindhet. Varför studerar vi som forskare och akademiker inte vuxna, då de ju enligt egen utsago knappt kan hantera digitala medier? Som ung person med en väldigt använd telefon var det dock spännande, att vara mellan grupperna på sätt och vis.
Tjolahopp