Det var inte meningen att jag skulle plugga alla sex CSN-åren. Jag skulle ju bara bli språkkonsult, med ett litet viloår på lingvistikinstitutionen mellan studenten och programmet.
Många frågar under språkkonsultstudierna vad just jag tycker är roligt: är jag en korrläsare, utbildare, grafiker, eller är kanske svenska som andraspråk intressantast för mig? Jag vet inte, jag bakar kakor, stickar strumpor och tycker väl att det är dåligt med en borgerlig regering, ungefär.
Ibland inser jag saker om mig själv, och kan liksom spåra tendenser som funnits i hela mitt liv men aldrig blivit ihopkopplade – det mest uppenbara exemplet är väl hela ”jaha nä jag var ju inte alls hetero”. Och någon gång under studierna visste jag ju precis vad mitt intresseområde var: språkvård. Det har alltid varit språkvård, från diskussioner om särskrivningar i högstadiebiblioteket till diskussioner om maktens ordförråd sena rödvinskvällar. Nå, all språkkonsultaktivitet är språkvård, men jag menar i det större perspektivet. Språkpolitik, attityder, vad språkvårdare gör och värderar, hur vi agerar, hur vi råder andra att agera, och om dom sen gör så.
Det är svårt att som nyutexaminerad språkkonsult föra den diskussionen. Som skribent till en akademisk uppsats var det väldigt enkelt i våras att tänka och skriva och arbeta med dom frågorna. Men sen, i ett ”helvete var ska jag få pengar från, vad kan jag ens”-limbo? Inte så lätt.
Jag har den praktiska möjligheten att studera svenska i två år till, på avancerad nivå som det heter. Med en sen ansökan efter ett panikartat beslut känns det nu några veckor senare väldigt rätt. Den sortens studier ska vara mer upp till mig själv att forma än språkkonsultprogrammet var med sina färdiga kursupplägg. Det betyder i praktiken att jag kan skriva en magisteruppsats och en masteruppsats om språkvård, att ägna mig åt språkvetenskap och språkvård på heltid och ha råd att äta samtidigt. För så ser jag ändå studier, inte som något väsenskilt ”riktigt arbete”, utan snarare att ta sig an samma område från ett annat håll.
Men det var inte meningen att jag skulle plugga ännu mer. Jag skulle bara plugga tillräckligt för att kunna få ett jobb som inte slet ut min kropp, ett jobb som inte får mig att drömma stressmardrömmar. Det var väl inte meningen att jag skulle tycka om det. Redan vid examen i våras funderade jag på att plugga mer. Men jag tänkte hela tiden att jag inte fick, för såna som jag – vilka det nu är – är väl inte dom som pluggar vidare? Såna som jag som trivs hyfsat inom akademin och tycker att det egna arbetet med att ta fram ny kunskap var roligast av allt, det kan väl inte vara dom som pluggar vidare? Jag ska väl skaffa ett riktigt jobb, va riktigt eländigt arbetslös, minsann inte ta den enkla utvägen att ägna mig åt nåt jag vill. För vad syftar väl studier till om inte att skapa möjligheter att ägna sig åt sånt en tycker är givande? Jag behövde övertala mig själv om att jag visst får studera mer.
Sen ska vi ju inte ljuga heller, skulle drömjobbet ringa på måndag och erbjuda 30k skulle jag bränna skolböckerna på bål. För inget säger att studier är det enda som skulle passa mig.