Sms– och chattspråk är inte en hybrid

Tal och skrift skiljer sig åt. Talspråket är ”det riktiga” språket, medan skriften är en koncentrerad form som används för vissa syften. Skriften är beständigare, och talet flyktigare, i alla fall om vi ignorerar bokbål och poddradio. Skriften rymmer inte de tusentals gester, nyanser, miner, tonfall som talet gör, men har istället andra strategier för att uttrycka skribentens inställning: ”JAG ÄR FÖRBANNAD!”

Talet är inte på något vis beroende av skriften. Det går utmärkt att tala utan att skriva eller läsa (rent kognitivt, i dagens svenska skriftsamhälle kan det vara svårare). Det finns många språk som inte har ett skriftspråk överhuvudtaget, men de finns förstås ändå. Skriften påverkar dock talspråket till viss del, men den stora påverkan går från talet till skriften. För skriften är på ett annat sätt beroende av talet, om det ska fortsätta användas. Annars hade vi väl alla skrivit på latin även om ingen talade det.

Tal och skrift ställs ofta upp kontrastivt, vad som skiljer sig åt dem emellan. Om inte annat finns en pedagogisk poäng: när du ska framföra ett tal eller skriva en text kan du utnyttja olika strategier som är effektiva för respektive medium. Självklart finns det många likheter, speciellt i fallet svenska där skriftspråket är en del av talspråket. Eller kanske tvärtom.

Sen finns det de där ”nya” genrerna. Chatt. Sms. Bloggar. Språkforskare älskar dagböcker, brev (allra helst kärleksbrev), där vardag och känslor beskrivs på ett förmodat vardagligt och känslosamt språk. Då är det gött med tusentals bloggar jämfört med en och annan uppgrävd gammal dagbok från förr.

Talad svenska och formell skriven svenska har idag subjektstvång, vilket svenskan inte alltid har haft (men vars historia vi lämnar till just historien nu). Subjektstvång innebär att vi grammatiskt måste ha ett subjekt för att skapa fullständiga satser. Grammatik kan enkelt förklaras som det vi måste säga, till exempel måste vi i svenska markera tid när vi använder verb, men inte huruvida handlingen är pågående eller avslutad. Så vi måste uttrycka subjekt. Typexemplet är:

Det regnar.

som är en fullständigt grammatisk sats. ”Det” är subjekt” och ”regnar” ensamt i predikatsledet. Men vadå ”det”? Vad är det som regnar? För vi kan inte säga eller skriva:

*Regnar.

(Asterisken betyder att det är ogrammatiskt.) (Det går alltid att konstruera undantag, ofta då det påstått ogrammatiska är svaret på en fråga där det blir grammatiskt, här i så fall kanske ”-vad gör det? –regnar.” eller skämtsamt ”-vad gör regnet? –regnar.”)

Ett sådant ”det” kallas formellt subjekt, då det inte syftar tillbaka på något annat; pronomenet syftar inte på ett egentligt substantiv som är det som regnar.

Men som vi alla vet är det inte subjektstvång i chatt och sms! Här är några sms-bubblor från mig och min kompis:

Det finns en del forskning på det här! Renman 2010, Kniewald 2009 och Engdahl 2012. Och jorå, subjektet faller bort, helst när det är ”jag”, och näst helst när det är ”det”.

Om nu sms, chatt och bloggar och liknande genrer (oavsett hur vi definierar genrer just för tillfället) vore en blandning av några av talspråkets funktioner och några av skriftspråkets: hur kommer det sig då att vi ser ett grammatiskt mönster just här som knappt alls uppenbarar sig i tal och annan skrift? Är det en återuppväckning av svenskan pre-subjektstvång? Känns som en lite sådär teori va, att det skulle legat latent och med tvåtusentalets teknik äntligen får sprida ut sina vingar igen.

Rimligare teorier:

• det framgår vad som är subjektet ändå (vilket det gör ofta annars också)
• det är ekonomiskt: förr då det kostade att överskrida sms-gränser
• det är metaforiskt ekonomiskt: det sparar tid, eller kanske snarare tangenttryckningar
• det är ett sätt att markera vänskap, informalitet, och då sociala koder alltid är godtyckliga finns det väl inget som hindrar den teorin
• det är att skapa nya konventioner i en ny typ av språksituation

Det jag egentligen vill ha sagt

Jag tycker att den tydliga bristen på subjektstvång säger oss en sak, som ingen av de citerade uppsatserna säger: att sms– och chattspråk (och dylikt) inte alls är en hybrid av två fasta binära enheter. Det står inte på mitten på en glidande skala mellan två ytterligheter, utan står utanför (om vi nu ska hålla fast vid tal och skrift i deras nuvarande former – vilket vi väl ändå inte borde). Och om det nu vore en tydlig genre, med tydliga gränser gentemot andra tydliga delar av språket skulle den också vara enklare att benämna, än mina trevande ”sms-/chatt-/blogg-språk”.

Vad som också blir tydligt när jag läser språkvetenskap om de här genrerna, som jag själv använder idogt, är att det förändras så himla fort. Dels förändras tekniken: sms och chatt har idag smält ihop, då sms går via 3G-nät och inte kostar per styck, vilket gör att analysen att de är formellare än chatt försvinner ut ur fönstret. Dels förändras tillgången till tekniken: att chatta via en telefon eller en dator påverkar, om inte annat då jag och många med mig hellre skriver längre på en dator än på en telefon, och de som inte har en smarttelefon kan inte heller chatta på språng. Dels förändras de sociala koderna. Jag säger ba detta: vuxna använder ”lol” så ni kan ju räkna med att ingen cool person gör det längre.

1) Den här texten är en utveckling av en twittertråd jag skrev som börjar här:

2) Jag skrev om sms– och chattspråk ur maktperspektiv häromsistens: Bestraffning online av sms-språk.